Orkar inte leva såhär längre, i en hemlighet. Önskar jag bara kunde blunda sen när jag vaknar upp så är allt bra igen.

När det inte finns kärlek längre, vad finns det då ? När allt är kaos och det bara finns tystnad och sorg kvar. Ska man behöva stanna då ? Ska man behöva leva och känna att man inte kan leva sitt egna liv då ? Att man ska gå hem till det varje dag, komma hem och ingenting är som förut. Bråk, tystnad och ren ensamhet. I huvudet är det rena leken, att drömma sig bort och önska att man kunde fly är den bästa känslan. Men att veta att man är kvar och inte kan fly det är den hemskaste känslan. Man önskar att man kunde spola tillbaka tiden eller framåt att ändra på allt som blev fel eller leva ett annat liv. Göra om allting så det inte hade behövt blivit såhär. Jag vill kunna le och vara glad att känna att det är äkta och inte fejk som det är idag. Inerst inne så har allt fallit isär, har bara inte visat det på utsidan. Allt på utsidan visar hur man mår men det betyder inte att insidan mår bra. Det är som en stort mörkt hål, ingen värkar förstå. Vill att hålet ska vara ett stort ljus hål fullt med gläjde och kärlek. Vill växa och känna att vi är en familj.

Du vet när man känner att man är full med tårar, att man kan börja gråta när som helst. Det lilla minsta gör så att allt spricker. Så känns det just nu. Vill inte visa att allt det här gör ont, så håller allt inom mig.