Allt kan bara dra åt helvete just nu... Pallar inte.. Låt mig få åka bort o slippa allt. Varför ska allt gå fel nu när allt redan är kaos.. Hur kan allt falla på nån dag bara..

Gick in på mobilen idag och såg statistiken på hur många som var inne på min blogg igår och morse. Blev riktigt överraskad och glad att så många läste och kanske förstog lite bättre. Om inget annat fick jag väldigt bra feedback så de värmer verkligen i mitt hjärta. Tack till alla er som skrev. försökte göra mig gladare och sa att jag var stark. De gjorde mig glad :)

 

Igår var en bra dag för min bästa vän Sara kom på besök där de blev massa prat o sen blev de lite bakning. Väldigt mysigt :)

 

Sen blev kvällen dock helt sämst...

I morse så kom hon hit igen och blev lite prat o mys igen. Sen drog mamma, nasr o jag till västerås för att mamma skulle lämna in sin mobil så köpte även nya hörlurar och en julklapp till mamma :)

Kommit på varför jag ogillar att köpa julklappar så tidigt. För jag gillar inte när jag måste vara tyst om vad jag köpt, blir för ivrig. För när man köper nån vecka innan så kan man hålla sig men nu är de bara svårt. hehe.. Bra dag dock har jag väldigt ont nu så på med våran vetekudde så magen får lite vämre på..

 

Du kanske inte vet vad du gör just nu men du gör mig väldigt ledsen! Att du inte äns antränger dig det sårar mig.. Vet inte vad jag ska säga men hoppas du någon gång kommer förstå..

Denna bild satt jag och trixa med igår i photoshop. Försökte göra bilden efter mina känslor o tankar.

You're a shooting star I see
A vision of ecstasy
When you hold me, I'm alive
We're like diamonds in the sky

 

I knew that we'd become one right away
Oh, right away
At first sight I felt the energy of sun rays
I saw the life inside your eyes

Tänkte även säga att när man känner att man tappat kontrollen över sitt liv. Att man inte kan kontrollera sina känslor längre eller något alls. Man kan stört böla men man vet inte varför just då, man börjar bråka och allt blir kaos och man vet inte varför man är sur eller arg. Vist det kan hända alla, men detta händer flera dagar i veckan och de tär på en och säkert på omgivningen. Det är inte kul för man kan inte styra det, det bara kommerl! Man känner sig ensam och vilsen typ. Man vill hitta tillbaka men man hittar inte rätt väg. Man går åt ett håll men det tar stopp, man vänder och går nästa väg men det tar stopp igen. Sen står man där vilsen och ledsen och undrar när man ska hitta rätt väg. När är det dags att hitta rätt?

Den dagen kommer, de vet jag men frågan är bara när. Vet att någon gång när jag tagit kontroll över smärtan så kommer allt annat bli bättre men är rädd att det ska ta sin tid. Rädd att jag kanske förlorar något/någon på vägen.

Som ni vet jag kan inte röra på mig eller träna så vissa andra saker har blivit ett problem oxå och det gör så ont i mig men det är nog de första jag kan ta kontroll över. Att börja tänka och ska försöka kämpa men vet inte om jag har styrkan till något längre..

 

Kontroll är något alla vill ha i sitt liv.. När man svimmar tex så har man ingen kontroll, när man blir skit full så tappar man kontrollen. ni vet hur de kan va. Detta är dock inte samma sak men nästan. Jag kan inte styra över något längre, de är min smärta som styr över mig..

 

När jag väl hittar tillbaka så hoppas jag att en viss person kommer finnas där och speciellt hjälpa mig att hitta tillbaka. Att hjälpa mig att hitta rätt väg för vet inte om jag kommer klara det själv. För jag saknar mig själv.. Och de tror jag du oxå gör ibland...

 

 

Vissa har er som läst idag och säkert en smärta som tär i på livet. Inte samma smärta eller sjukdom men något annat. Vissa har ångest eller depression kanske och det är ingen smärta som detta men de gör ändå ont och är en speciell smärta som tar på en psykiskt (hoppas jag stavar rätt)oxå. Man behöver inte ha någon sjukdom som syns man kan ha sjukdommar som inte syns alls, men gör lika jävligt ont ändå. Vissa går att bota och dem som inte går att bota så tänker man bara Varför just jag ?

 

Det tänker jag, varför jag? Varför nu? Varför inte om några år då jag hunnit levt? Livet är orättvist men vissa har värre än mig och ni är fan starka!

 

 

Tänkte att jag skulle klargöra lite saker för folk som inte har fattat eller förstår varför jag mår som jag mår osv..

Vet inte vart jag ska börja...

 

Men för ca mer än 2 månader sen så blev jag sjuk. Fick otroliga magsmärtor, och kom konstigt blod ur mig(inte mens), kunde knappt gå på toa för de sved och mina menssmärtor var hundra gånger värre än vanligt. Jag sökte läkare ett antal gånger och tillslut så fick jag den hjälpen jag ville ha. Min läkare skickade en akut remiss, en akut operation var lägligt att göra till Uppsala. Fick aldrig något brev hem, gick 3 veckor. Jag ringde dit och skulle inte få någon tid fören i oktober och då skulle en ny läkare göra en bedömning så allstå ingen operation. Så åkte in akut och fick en operations tid men jag blev sämre o sämre fick magssmärtor, såg höggravid ut och feber gick uppåt. Blev bara att åka in akut igen, skulle få operera mig samma dag men blev inte så. Onsdagen kom och jag fick operera mig, äntligen!!

 

Fick reda på att jag hade endometrioser på livmodern och under livmodern. Som dem var tvunga att bränna bort.  Dock efter operationen så fick jag inflamation i livmodern.

 

Endometrios är en kronisk sjukdom men en godartad sjukdom som kan ge tex uttväxt eller ärr som kan göra riktigt ont.endometrios kan ge kroniska smärtor. Det är en kronisk sjukdom som det ännu inte finns något bot för och man vet inte heller varför den uppstår. Det finns tydligen olika behandlingar som kan minska smärtan eller medeciner.

 

Just nu vet jag inte om jag kommer ha ont resten av livet, antagligen. Men förhoppningsvis så kommer jag kunna hantera det och lära mig att leva med det eller få behandlingar och medecin. Men tiden får helt enkelt visa. Har jag tur så kommer jag inte ha ont alls. Just nu äter jag dubbla mini piller så jag inte ska få tillbaka själva prickarna(Endometrios).

 

 

Just nu mår jag inte bra alls, smärtan har tagit över mitt liv.. Jag är inte mig själv! Jag skrattar knappt, jag gråter och jag är arg jämt. Tar åt mig och blir sur för de lilla minsta. Vissa dagar är jag glad och ibland när något är riktigt roligt då skrattar jag men de är inte som förut. Så det är inte lätt detta. Vissa kanske tror att gud så skönt att få va sjukskriven att få va "ledig"ifrån jobbet men det är inte enkelt. Hade man bara varit vanligt sjuk så brukar inte resten av livet påverka men nu påverkar det allt. Tänk er själva att vara hemma i över 2 månader, att inte kunna gå ut när man vill för man har ont och kroppen säger nej. De tar på ens psyket och humöret.. Första veckorna klättrade jag på väggarna och fick panik men nu börjar jag vänja mig lite men vissa dagar kan man inte vänja sig.

 

Jag skriver detta inlägg för jag vill att ni sak veta vissa saker, inte för att tycka synd om mig eller så. Utan för att det inte ska bli prat eller missförstånd. Utan jag vill bara att ni ska höra ifrån mig och säger inte att ni ska förstå utan ni kan försöka sätta er in i det och tänka hur det kan vara. Eller så kanske ni förstår mig mer nu efter ni fått läst detta. För sen jag blev sjuk har jag inte orkat hört av mig till vissa, orkar inte sitta o prata i telefonen jämt eller ta mig tid. Det är inte så att jag inte vill utan för jag orkar inte helt enkelt. Jag saknar mig själv just nu och jag saknar vissa av mina vänner så otroligt mycket. Vissa har jag tappat kontakten med men just nu kan jag inget göra åt det för kan inte försöka fixa det när jag inte kan ta mig någonstans...Har inte pratat med alla om detta för de är personligt men vet att det kan ställas frågor och när jag tänker efter så skit samma. De är personligt men det gör mig inget att jag delar med mig med detta. De är nästan skönt att skriva av sig o förklara.

 

Men jag tackar och är otroligt glad till er som funnits där och stöttat mig. Som har brytt sig och visat att ni är äkta vänner. En äkta familj och pojkvän.. Utan er hade jag inte klarat mig en sekund. Jag älskar er alla! <3

 

Önskar att jag kunde få prata med någon som har haft det här eller vet hur det är..

 

Hoppas ni kanske förstår mer nu eller  förstår varför jag är nere vissa dagar och hur det är..

 

Orkar inte mera... Vill bara sätta mig ner o gråta och skrika ur min ilska. Vill återfå min kontroll men den är borta. Vet inte vem jag är längre. Vissa förstår och vissa inte men den jag vill ska förstå verkar förstå mig minst. Detta är inte lätt, allt i livet förändras pågrund av en sjukdom. Jag gillar att va ute, ta en fika på stan, kolla i affärer, åka till uppsala o träffa mina vänner,vara ute o fota, ut och dansa, ta ett glas vin med mina vänner/Jesper, gå på bio, bowla, träna, ut och gå, jobba allt detta som jag inte kan göra just nu. Allt som jag vill göra är ett hinder för mig. Jag orkar vara ute en stund men de folk inte vet är att jag däckar när jag kommer hem för min kropp säger ifrån. Men genom att vara hemma dygnet runt gör mig så sjukt deprimerad..

 

Har så mycket ilska inom mig. De lilla minsta någon säger eller skulle säga fel. Då hugger jag, blir så arg eller så kan jag bara gråta. Ledsen jämt. Igår vaknade jag glad och kände att de var en bra dag men de lyckades sjukhuset förstöra fort. Idag var de en bra dag oxå för min bästa vän Sara kom men när hon gick så krascha allt igen. Blev ledsen och vill bara sätta mig ner o gråta eller skrika. Kunde jag så skulle jag gå ut och ta en promenad för att rensa tankarna. Men istället så satt jag på min hörlurarna med bra musik och skrev här istället. För de är de enda sättet just nu för att lugna mig.