Något jag vill berätta...

Tänkte att jag skulle klargöra lite saker för folk som inte har fattat eller förstår varför jag mår som jag mår osv..
Vet inte vart jag ska börja...
 
Men för ca mer än 2 månader sen så blev jag sjuk. Fick otroliga magsmärtor, och kom konstigt blod ur mig(inte mens), kunde knappt gå på toa för de sved och mina menssmärtor var hundra gånger värre än vanligt. Jag sökte läkare ett antal gånger och tillslut så fick jag den hjälpen jag ville ha. Min läkare skickade en akut remiss, en akut operation var lägligt att göra till Uppsala. Fick aldrig något brev hem, gick 3 veckor. Jag ringde dit och skulle inte få någon tid fören i oktober och då skulle en ny läkare göra en bedömning så allstå ingen operation. Så åkte in akut och fick en operations tid men jag blev sämre o sämre fick magssmärtor, såg höggravid ut och feber gick uppåt. Blev bara att åka in akut igen, skulle få operera mig samma dag men blev inte så. Onsdagen kom och jag fick operera mig, äntligen!!
 
Fick reda på att jag hade endometrioser på livmodern och under livmodern. Som dem var tvunga att bränna bort.  Dock efter operationen så fick jag inflamation i livmodern.
 
Endometrios är en kronisk sjukdom men en godartad sjukdom som kan ge tex uttväxt eller ärr som kan göra riktigt ont.endometrios kan ge kroniska smärtor. Det är en kronisk sjukdom som det ännu inte finns något bot för och man vet inte heller varför den uppstår. Det finns tydligen olika behandlingar som kan minska smärtan eller medeciner.
 
Just nu vet jag inte om jag kommer ha ont resten av livet, antagligen. Men förhoppningsvis så kommer jag kunna hantera det och lära mig att leva med det eller få behandlingar och medecin. Men tiden får helt enkelt visa. Har jag tur så kommer jag inte ha ont alls. Just nu äter jag dubbla mini piller så jag inte ska få tillbaka själva prickarna(Endometrios).
 
Just nu är jag sjukskriven och kommer nog vara det ett tag till tills jag fått kontroll över smärtan och allt annat. Och till er som tror att bara för jag är sjukskriven betyder det inte att jag ska vara inne dag ut och dag in, jag får gå ut imån om hur mycket jag orkar. Genom att stänga in mig kommer aldrig göra mig frisk. Bara för jag är ute en stund på stan för att ta en fika, eller tar hem vänner, åker till Jesper eller någon annan så betyder det inte att jag inte har ont eller att det är smärtsamt att vara ute. För att gå gör så otroligt ont men känner att jag måste ut ibland för att försöka bli pigg och att försöka va glad och inte bli för deprimerad. Jag går aldrig dit jag ska, åker alltid bil eller taxi för att jag inte klara av att gå långa sträckor.
Vissa dagar har jag så ont så jag knappt kan röra mig, ligger ner hela tiden och att resa på mig och bara går på toa kan va ett helvete vissa dagar, och vissa dagar så har jag ont men jag kan göra andra saker och de gör inte ont att gå på toa eller göra något så jag kan tänka på annat. Så det beror helt på hur dagen är och hur smärtan är..
Tänkte bara tala om detta för er så ni inte tror att jag bara är "sjukskriven" för att bara vara. För jag saknar att kunna göra saker, speciellt åka o träffa vänner och jobba. Utan vissa dagar är enklare och vissa är ett rent helvete.
 
Just nu mår jag inte bra alls, smärtan har tagit över mitt liv.. Jag är inte mig själv! Jag skrattar knappt, jag gråter och jag är arg jämt. Tar åt mig och blir sur för de lilla minsta. Vissa dagar är jag glad och ibland när något är riktigt roligt då skrattar jag men de är inte som förut. Så det är inte lätt detta. Vissa kanske tror att gud så skönt att få va sjukskriven att få va "ledig"ifrån jobbet men det är inte enkelt. Hade man bara varit vanligt sjuk så brukar inte resten av livet påverka men nu påverkar det allt. Tänk er själva att vara hemma i över 2 månader, att inte kunna gå ut när man vill för man har ont och kroppen säger nej. De tar på ens psyket och humöret.. Första veckorna klättrade jag på väggarna och fick panik men nu börjar jag vänja mig lite men vissa dagar kan man inte vänja sig.
 
Jag skriver detta inlägg för jag vill att ni sak veta vissa saker, inte för att tycka synd om mig eller så. Utan för att det inte ska bli prat eller missförstånd. Utan jag vill bara att ni ska höra ifrån mig och säger inte att ni ska förstå utan ni kan försöka sätta er in i det och tänka hur det kan vara. Eller så kanske ni förstår mig mer nu efter ni fått läst detta. För sen jag blev sjuk har jag inte orkat hört av mig till vissa, orkar inte sitta o prata i telefonen jämt eller ta mig tid. Det är inte så att jag inte vill utan för jag orkar inte helt enkelt. Jag saknar mig själv just nu och jag saknar vissa av mina vänner så otroligt mycket. Vissa har jag tappat kontakten med men just nu kan jag inget göra åt det för kan inte försöka fixa det när jag inte kan ta mig någonstans...Har inte pratat med alla om detta för de är personligt men vet att det kan ställas frågor och när jag tänker efter så skit samma. De är personligt men det gör mig inget att jag delar med mig med detta. De är nästan skönt att skriva av sig o förklara.
 
Men jag tackar och är otroligt glad till er som funnits där och stöttat mig. Som har brytt sig och visat att ni är äkta vänner. En äkta familj och pojkvän.. Utan er hade jag inte klarat mig en sekund. Jag älskar er alla! <3
 
Önskar att jag kunde få prata med någon som har haft det här eller vet hur det är..
 
Hoppas ni kanske förstår mer nu eller  förstår varför jag är nere vissa dagar och hur det är..
 

Se till att skriva något innan ni lämnar min blogg :) <3

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0