Tänkte även säga att när man känner att man tappat kontrollen över sitt liv. Att man inte kan kontrollera sina känslor längre eller något alls. Man kan stört böla men man vet inte varför just då, man börjar bråka och allt blir kaos och man vet inte varför man är sur eller arg. Vist det kan hända alla, men detta händer flera dagar i veckan och de tär på en och säkert på omgivningen. Det är inte kul för man kan inte styra det, det bara kommerl! Man känner sig ensam och vilsen typ. Man vill hitta tillbaka men man hittar inte rätt väg. Man går åt ett håll men det tar stopp, man vänder och går nästa väg men det tar stopp igen. Sen står man där vilsen och ledsen och undrar när man ska hitta rätt väg. När är det dags att hitta rätt?

Den dagen kommer, de vet jag men frågan är bara när. Vet att någon gång när jag tagit kontroll över smärtan så kommer allt annat bli bättre men är rädd att det ska ta sin tid. Rädd att jag kanske förlorar något/någon på vägen.

Som ni vet jag kan inte röra på mig eller träna så vissa andra saker har blivit ett problem oxå och det gör så ont i mig men det är nog de första jag kan ta kontroll över. Att börja tänka och ska försöka kämpa men vet inte om jag har styrkan till något längre..

 

Kontroll är något alla vill ha i sitt liv.. När man svimmar tex så har man ingen kontroll, när man blir skit full så tappar man kontrollen. ni vet hur de kan va. Detta är dock inte samma sak men nästan. Jag kan inte styra över något längre, de är min smärta som styr över mig..

 

När jag väl hittar tillbaka så hoppas jag att en viss person kommer finnas där och speciellt hjälpa mig att hitta tillbaka. Att hjälpa mig att hitta rätt väg för vet inte om jag kommer klara det själv. För jag saknar mig själv.. Och de tror jag du oxå gör ibland...

 

 

Vissa har er som läst idag och säkert en smärta som tär i på livet. Inte samma smärta eller sjukdom men något annat. Vissa har ångest eller depression kanske och det är ingen smärta som detta men de gör ändå ont och är en speciell smärta som tar på en psykiskt (hoppas jag stavar rätt)oxå. Man behöver inte ha någon sjukdom som syns man kan ha sjukdommar som inte syns alls, men gör lika jävligt ont ändå. Vissa går att bota och dem som inte går att bota så tänker man bara Varför just jag ?

 

Det tänker jag, varför jag? Varför nu? Varför inte om några år då jag hunnit levt? Livet är orättvist men vissa har värre än mig och ni är fan starka!