Jag älskar dig och du är min familj men hur länge till ska du ignorera mig, vi har pratat med varandra två gånger sen jag berättade sanningen för dig och de var typ hej och ingenting mer. Jag saknar dig så otroligt mycket men inte bara jag som ska höra av mig. Känns som du inte vill prata med mig och jag vet inte vad jag ska säga dig för vet aldrig vad du kommer fråga mig. Jag vill kunna säga saker till dig men jag är rädd att du blir sur på mig. Snälla släpp mig in och döm inte mig utan tänk på vad som gör mig glad istället!

Jag tänker inte låta dig vinna den här gången eller bestämma över mig för jag är 19år och jag kan ta hand om mig själv. Jag är glad och jag uppskattar att du bryr dig om mig, men låt mig bestämma mina beslut själv. Vist du kan ge mig råd och finnas här men undvik mig inte bara för du inte gillar tanken.
Tänk om jag skulle vara i mot dina beslut och sluta prata med dig hur skulle du känna dig då?
Vilka beslut jag än tar vill jag ha dig vid min sida vare sig du gillar det eller inte!
Någon gång måste du acceptera det här, antigen kommer det gå bra eller så kommer de gå dåligt. Går det bra vill jag att du ska acceptera det här och låta mig vara lycklig, går det dåligt bli inte i mot mig mer och säg inte "vad vare jag sa, jag varnande dig" utan istället stötta mig och finnas vid min sida. Men just nu vet ingen hur det kommer bli men det enda jag vet o vill just nu är att du ska acceptera mitt val och finnas här..


Kommer alltid att älska dig och finnas för dig !