Just nu börjat smärtan blir levbar så medicinen verkar funka på mig. Dock så gör tarmarna ont som fan men är det IBS som dem tror så kan jag inte göra så mycket åt det. 

Men nu när jag börjar må bra o gilla livet igen, smärtan är hanteringsbar, det andra problemet(som jag ej velat gått in på) har oxå börjat blivit lite bättre sen nya medicinen. Det är vår, varmt, jag har fina vänner o familj vad mer kan man begära just nu. Är lycklig o glad! 

Och det är just det jag är rädd för, för varje gång jag kommit till den punkten i livet så är det något som har krossat mig och så är man på ruta 1 igen. Och vist man ska leva i nuet o njuta av det som är just nu. Men ändå rädd att jag mår för bra att jag är för lycklig för detta så är rädd att något bakslag ska dyka upp just nu. Vet att jag inte borde tänka så men när man är kronisk sjuk och åker in o ut hela tiden så är det mycket tankar som far runt omkring o då är man rädd att det ska tas ifrån en fortare än du hinner blinka. Men vem vet det kanske är min tur nu?

 

Men det är fortfarande massa tankar som snurrar runt i hvuudet. Som tur är så har jag inget förhållande just nu och det gör allt så mycket enklare. Ni som läser detta kanske inte förstår att de är lättare att de kanske vore skönt med någon och ja de vore det. Men i ett förhållande så ingår så mycket som jag inte kan bidra med just nu som jag är rädd att jag aldrig kan bidra med. Svåra tankar o känslor men ni som lever med endometrios o fibromyalgi vet nog vad jag pratar om. 

Är med i en grupp som heter medsystrar som är för endometrios och det är många där som blir lämnade pågrund av denna sjukdom och de gör mig rädd. Vet att den dagen jag blir kär o desamma för den andra så kanske de inte spelar så stor roll men mycket som går innan. Och min barnlängtan gör ju inte de bättre heller. 

 

Så denna vecka blir tuff, idag skulle jag åkt till Uppsala men jag avbokade för orkade verklige inte då jag även ska till Uppsala imorgon. Sen torsdag bad och fredag till sjukan igen!