Var till sjukhuset idag och gjorde ultraljud på mina hälsenor och det visade ingen inflammation där tack och lov, så jag slipper få dessa långa sprutor in körda där. 

 

Efter besöket skulle jag åkt och gymmat egentligen, men blev helt svag i kroppen, ansiktet börja rödflamma, jag svettades, fick kramper och orkade ingenting. Ett tecken på totalt utmattning! 

 

Skulle bara vilja lägga in mig själv just nu, har sån extrem smärta, magkramper och mår allmänt piss. Psykiskt och fysiskt. Äter massa mediciner och knappt inga hjälper, får såna extrema bivärkerningar på vissa mediciner som jag ätit över 1 år nu och borde inte få det. Men ena medicinen visade dem på nyheterna idag, ingen bra medicin. Och inte konstigt att jag mår som jag mår. Men i ca 6 månader nu har jag bett om att få byta men den läkaren som bestämmer vägrar lyssna på mig så imorgon ska jag försöka ringa igen och hjälper hon mig inte så kommer jag lägga in mig själv på gyn för mina magsmärtor för det är de enda sättet att få hjälp nu för tiden. Vill börja på smärtrehabsprogramet men innan jag börjar där måste jag få hjälp på annat håll och de har smärtcentrumet lovat mig sen november men fortfarande inte fått hjälp. Kommer till en punkt där man inte orkar bråka mer med läkare, ringa runt, man går på tårna och hoppas att man inte ska få ett nej, att sin remis blir tillbakad skickat en tredje gång. Vill bara att någon ska hjälpa mig med min hemska smärta och min psykiska smärta. 

 

Jag försöker va glad, jag försöker kämpa iväg på mina besök men är så otroligt utmattad. Vist jag kan inte dö av min sjukdom, jag behöver inte tänka varje dag att jag kanske dör nästa men jag får leva med detta och tänka hela tiden när ska någon hjälpa mig, när ska jag få rätt medidicn, när ska jag känna en normal smärtdag, när ska kramperna sluta  eller när ska jag sluta svettas och koka om mig. Ena dagen är jag glad att jag gått ner och är smal dagen efter har min mage svällt upp och jag har gått upp igen. Sådär pendlar det från vecka till vecka. 

 

Önskar att sjuka människor kan bli läkare så dem kanske kan förstå och hjälpa en fortare. Ibland undrar jag vad fan dem gör om dagarna, sitter dem där på sina rumpor ger folk en diagnos, ger dem en medicin sen skiter dem i en sedan. Ringer inte o frågor hur man mår, hur medicinen funkar, ska vi byta eller ska vi höja dosen eller vad fan som helst. Sen när man ringer och rådfrågar så erkänner dem att man bollas och säger att jag inte ska äta dessa medicinener men hon tänker inte hjälpa en. Så less på dessa ord.. 

 

Så less på att mina inflammationer flyttas runt i kroppen, nu är det ena foten och ena handleden. Vaknar på nätterna att jag är dygnsur, underkläderna kan man nästan vrida ur, på dagarna så svettas jag bara jag rör mig lilla minsta, känner jag mig fräsch? Nej inte direkt, hatar mediciner, hatar biverkningarna, hatar att en medicin funkar men får såna eksem så jag blir tokig, hatar allt som har med fucking sjukdommar att göra...