Läste något riktigt bra idag, kom ifrån en kille som haft cancer i 12 år. Och jag vill dela med mig av en menning som är en känsla för oss som är kronisk sjuka! Säger inte att det är samma sak men samma tanke o känsla.
" Jag är inte stålmannen längre som orkar köra 110% hela tiden, det kommer alltid till en punkt där det tar stopp, fast jag vill inte bli begränsad. Kroppen skriker NEJ, medans min hjärna skriker JA. Det är väldigt frustrerande!"