Hej alla läsare där ute :) 

 

Förlåt att jag inte skrivit på över en vecka men har legat inne på sjukhuset sen förra tisdagen och kom hem sent igår kväll. Har inte haft med mig någon dator så inte kunnat skrivit och mobilen är bara krångligt. Plus att jag haft otroliga smärtor så har inte orkat skrivit heller. Har knappt svarat till mina vänner som skrivit och de har sina förklaringar att jag varit trött och haft ont. 

 

Haft en jobbig vecka men för första gången någonsin så har jag fått otroligt bra hjälp. Testat ungefär 5-6st olika mediciner och första medicinen fick jag utlslag på hela kroppen även i ögonen(super jobbigt då jag inte får klia i men hade inget annat val så mina fransar är som ett spindelnät :( ) Ena akut medicinen visade det sig att jag inte heller tålde så blev svimfärdig, såg ingenting, mådde illa och fick världens kramper i gallan så var bara att få andra små mediciner för att få stopp på de hela. Så denna vecka har jag märkt vad mediciner gör med resten av kroppen, känns som dem fräser sönder magen, jätte obehagligt :( 

 

Så dem har bytt en massa sen äntligen hittade dem en som verkar fungera på mig och som jag fick använda hemma oxå. Så nu äntligen har jag fått kontroll på smärtan, önskade bara att de fanns någon troll medicin där den tog bort all smärta att jag kom därifrån smärtfri men det kommer aldrig hända tyvärr. Fick höra att jag kommer få bakslag några gånger per år, få åka in och få hjälp sen komma på fötterna igen. men hur många gånger ska jag kunna byta medicin, inte direkt att de finns 40.000 olika mediciner då jag är allergisk mot typ hälften. 

Sen när jag kommer till apoteket så får jag höra att den medicinen som jag fick oftas inte ges ut till unga tjejer så då såg hon att jag hade testat det mesta och det var inte så kul att höra heller direkt efter jag varit ledsen men bara bita i de sura äpplet och va glad ändå!

 

Sedan fick jag en annan medicin som var behövlig men fick såna hemska biverkningar samma dag så jag kunde inte stå ut, stod ut i 2 dagar men allt blev sämre och har nog aldrig mått så dåligt i mitt liv förut så fick lov att sluta. I hopp om att få en annan medicin, men den läkaren jobbade inte den dagen och 3 läkare satt o sa att dem kan hjälpa mig men dem vill inte. Och bara få höra dem orden gjorde så ont i mitt hjärta och bröt totalt ihop och kände att jag inte orkade kämpa längre. Men min favorit sköterska satt där och Mikaela fanns där och tröstade mig och av någon anledning så fick jag tillbaka lite hopp. Även så kom Joanna och gav mig styrka! Och tänkte nej jag ska kämpa jag ska hitta en läkare som vill hjälpa mig och jag tänker inte ge mig alls! 

 

Jag tackar alla fina vänner och min underbara familj som funnits och stöttat mig under min svåra tid. Gett mig kramar, skickat kramar och gett mig styrka genom att bara funnits där och vare sig jag orkar svarat eller inte så har ni gjort mig starkare och orkar kämpat. Så tack så mycket, jag älskar er alla <3 

 

Blev lite långt inlägg men skulle kunna sitta o skriva hela kvällen om precis allt speciellt det som hänt denna vecka men är ganska utmattad så de får bli stopp för denna kväll! ;)

Ja rubriken säger väl allt just nu. Vet inte riktigt vad jag ska skriva än att jag har extrema magsmärtor just nu. Äter så pass hög medicin just nu men inte äns det hjälper så det betyder att jag inte har någon akut medicin att ta heller så när jag får mina attacker är det bara att hoppas att de släpper. Jag somnar med smärtor och jag vaknar av smärtorna. Inte som de var förut, förut fanns smärtan där dagligen men jag kunde hantera det och det kan jag inte just nu. Utan den stör min vardag, mitt liv att leva. Jag har känt mig löjlig och inte velat åkt in på dessa 2-3 veckor utan bara väntat och hoppats att det ska släppa. Har svimmat, krampat, haft smärta på 10 och andra saker som inte ska komma ur min kropp men jag har hela tiden tänkt vad kan dem hjälpa mig med, jag gråter inte så då kommer dem inte ta mig på allvar. Men idag så ringde jag endo mottagningen och dem tyckte att jag skulle åka in direkt så imorgon åker jag in till gyn akuten och hoppas dem tar mig på allvar. Haft ganska tur senaste gångerna men även haft otur, bara för jag inte kommer gråtandes in och ligger ner i skriker eller ser sjuk ut så är det ingen som har trott på mig. 

 

Hade en "normal" människa haft mina smärtor så hade dem nog gjort så men jag lever ändå med smärta varje dag så jag kan ändå hantera de på ett annat sätt än folk som inte har ont dagligen. Så jag anser att jag inte ska behöva spela sjuk bara för dem ska tro på mig utan jag hoppas dem tror mig genom att lyssna på mig och hoppas dem kan hjälpa mig att komma på bena ett tag. 

 

 

Nu säger jag God natt till er alla, puss 

På dagen idag blev det en tur till sjukhustet, fortfarande mycket folk idag och brist på personal men fick träffa en läkare till slut och det visade sig att jag hade bihålsinflammation så blev en kur antibotika så förhoppningsvis så blir jag bra snart :) Träffade även två små söta barn där, en liten pojke och en liten bebis flicka. Så otroligt söta och charmiga barn. Alltid när jag träffar bebisar så får vi kontakt och får alltid bebisar att skratta, så mysigt!

 

 

Så vi tog en tur till Ikea för att få annat o tänka på och bara mysa med familjen(dem som betyder mest) försökte få mamma på gott humör och tror jag lyckades ganska bra. Blev middag på ikea såklart och fika. Sen fortsatte vi får runda. Kom därifrån med lite nya kuddar då jag köpte några förut tunna förut då dem inte hade andra, sen en sak som jag ska ge till min fina vän Elin i födelsedagspresent, en soppslev kom jag hem med. Hittade även lite kläder på gina som jag sprang in en snabbis på. Första gången jag kände mig riktigt snygg i snygga kläder trots min viktuppgång så var jag nöjd att jag verkligen hittade något som passade mig väldigt bra. Kändes skönt att se de i spegeln :) Blev en svart spets body, en svart kjol och två tröjor. 

 

Sen blev det en tur till Brorsan och familjen, mysigt avslut på en bra dag! <3 

 

Jag älskar min familj över allt annat på denna jord. Jag skyddar er med hela mitt hjärta och ni är allt för mig. Ni är dem gör gör mig gladast när jag mår som sämst. Ni är den bästa familjen man kan ha! <3 Glöm aldrig hur värdefulla ni alla är <3 

 

Nu ska jag berätta en sak för er! 

Jag är en person som är ärlig, säger alltid vad jag tycker o tänker(inte för taskiga saker såklart till mina vänner) men jag är en omtänksam, snäll och glad person. Jag snackar inte skit och försöker alltid vara god hands med alla. Enligt mig själv tycker jag så.

 

Men när någon är taskig emot min familj, sprider rykten eller snackar skit då är jag inte snäll längre. Jag står upp för vad jag tycker och skyddar min familj. Har varit med om hemska saker i mitt liv och inte sagt ifrån och bara fått tagit skit och jag är trött på det. Men jag har blivit stark av det som hänt i mitt liv och det har gjort att jag säger ifrån. Ingen ska någonsin få vara taskig eller säga dumma saker om min familj för då öppnar jag gärna min mun och kan vara lika taskig tillbaka. Och om personer blockar mig så får den personen skylla sig själv att jag inte kan säga vad jag tycker o tänker för man ska stå för det man säger och inte vara feg och blocka och inte kunna ta sitt kast. Och när någon är elak eller betett sig illa, ser jag personen ute så går jag gärna fram o säger exakt vad jag tycker o tänker för jag godkänner inte skit snack, falska rykten eller taskiga saker. 

 

Vissa människor klarar inte av min ärlighet och då är det så. Men jag anser att spela falsk eller hålla tyst för man inte vågar stå upp för sig själv sånt klarar jag inte av, utan jag tycker det är bättre att man är ärlig. Och vi säger att ska man vara ärlig emot sina vänner så kan man alltid säga saker på lite finare sätt för att få fram ärligheten. 

 

Jag har ett hett temprament och ibland säger jag saker innan jag hinner tänka på konsekvenserna. Och det är någon dålig sida av mig och jag försöker varje gång de händer att tänka innan och försöka andas o räkna till tio. Men ingen människa är perfekt men jag kan erkänna mina fel o svagheter. Och jag har sagt bitch o taskiga saker till mina vänner förut när vi bråkat men inte för att skylla ifrån mig så tror jag att det har med allt skit jag fick ta emot som yngre, vågade aldrig säga ifrån eller stå på mig och då har jag sprängts av arghet och bara slängt ur mig det som kom upp först och självklart ångrar jag att jag sagt såna saker och jag kan bara bli bättre på det och jag försöker bli bättre. Men det är något vi vänner förlåtit och kommit över. 

 

Men vissa klagar att jag är för ärlig på facebook o skriver ut mina känslor. Men denna person som blockade oss på facebook och skrev taskig meddelande till min mamma skrev på facebook att hon har "dödat mig och min mamma" och denna person är mellan 45-50 år gammal, ursäkta men tycker ni det är okej att skriva en sån sak öppet att man har dödat några. Vist vi alla fattar att de menas med blockas men då undrar jag vem fan som är mogen i detta. Jag skriver inte att jag har dödat någon utan då skriver jag blockat, sånt idiotiskt ordval. Du kunde inte äns skriva ut sanningen på din status utan just nu är det du som är boven i detta och vill bara att alla ska tycka synd om dig precis som vanligt men skriv sanningen istället för att dra till med ännu mer falskspel.

Och det värsta är att varken jag eller mamma gjort något, vi har varit så trevliga och verkligen ansträngt oss skyllnad mot denna apa som tror hon är något. Och sen börja skriva massa skit och inte vågar stå upp för sina ord och blockar än för man inte vågar ta sitt kast och blockar mig för hon är så feg att jag skulle skrivit något. Säger bara en sak du kan dra åt helvete, vi förlorar inte något men du kommer förlora dina nära en vacker dag då dem inser vilken falsk bitch du är.....

Jag är så jävla less och trött på detta! Denna smärta är så hemsk, dessa jävla kramper som bara kommer och ingen förvarning alls. Tack o lov så har jag varit hemma dem senaste gångerna. Men sist jag fick såhär ont så svimma jag på toan nästan och mamma fick springa över skogen för att hjälpa mig, smärtorna tog över helt. Ikväll kom samma kramper igen tack o lov så blev jag inte svimfärdig men hatar denna smärta. Inget man kan göra för att det ska bli bättre bara hoppas att det släpper någon gång, smärtan är så hög så jag skulle kunna spy just nu. Ingen medicin hjälper, har hög dos på allt och finns inget mer dem kan ge mig. Antigen är det en sån smärt tid eller är det för jag minskar på min medicin. Hade det inte varit fel vecka hade jag lagt in mig själv för att få hjälp med smärtan i några dagar. Men gör jag det nu så missar jag Avicii på lördag och de vill jag verkligen inte så får försöka stå ut en vecka till med dessa kramper. Men blir det inte bättre nästa vecka så orkar jag inte va hemma längre och nästan gråta av smärta utan dem måste kunna göra något för att hjälpa mig. 

 

Hur länge ska man orka? hur länge ska man stå ut tills man bryter ihop och inte orkar ha ont längre?

Jag hatar när jag har ont i mina leder, muskler och senor men att ha magkramper det är nästan värre för de enda du kan göra är att ligga i fosterställning o hoppas att de släpper dem andra smärtorna är du svag i kroppen o klara knappt att gå men du kan njuta av en film eller serie men med dessa kramper så kan du inte ha något nöje alls. 

 

Och vänner o familj kanske inte tror att jag har mina tankar om allt som kanske kommer att hända med mig kropp och jag vet att man inte ska tänka så mycket om. Men folk blir avundsjuka på folk som skaffar pojkvän jag blir avundsjuka på dem som skaffar barn och hoppas jag en dag kan stå där med mitt egna barn! (Om ni undrar vad jag menar med det så får ni själva läsa om sjukdomen)

 

Nästa månad är mars och det är min sjukdoms månad, Endometrios månaden. Vi som har denna sjukdom ska helst bära något gult inte varje dag men visa att vi stödjer forskningen på något sätt. Man kan köpa ett rosettband att sätta på jackan eller köpa ett armband. Armbandskostnaden går till forkningen såklart för att vi ska kanske kunna leva ett normalt liv en vacker dag. Och rosett bandet går till Endometriosföreningens arbete som bland annat efterlyser kliniska studier och bevakar forskningsfronten. Föreningen arbetar även med andra ändamål, som att trycka informationsbroschyrer och upprätthålla kontakt med läkare, politiker etc.

 

Ni hittar gula rosettbandet här och ni hittar det gula armbandet på facebook och ni får söka på Endo-Armband

 

När jag var hos min mamma här om dagen som hittade jag en tidining i hennes låda. En stor bild på mig, ett repotage ifrån den tiden jag blev mobbad i skolan! Frida tidningen som man läste då ville skriva om min mobbning och jag ville göra det för att kunna hjälpa andra. Och det har gjort att jag verkligen är totalt emot de lilla minsta retning, taskiga saker idag. För det jag var med om vill ingen vara med om inte äns den man hatar ska få vara med om något jag var med om på den tiden! 

 

Men slut pratat om historia, den har gjort till den jag är idag och jag har kommit långt. Och lärt mig att säga nej! 

Detta är inget jag pratar om men heller inget jag håller stängt i fall folk/vänner vill veta eller undrar över något. För det är ändå en del av mig, ett ärr som finns där men även något jag kommit över. Vist att när man tänker på det så är det hemskt o man mår dåligt över det men det är inget jag tänker på om man inte kommer in på saken. Och jag mår bra idag, det är huvusaken! :) 

 

Här får ni en smyg bild på hur det såg ut i tidningen och vem vet ni kanske läste det för 7-8 år sen :)

 

Så less på människor som skyller på alla andra människor och säger att folk skapar drama o snackar skit medans dem själv inte är något bättre alls. Så less på människor med stora käftar som inte kan hålla käften eller vill göra illa en person med flit. Ibland behöver ni få smaka på eran egna medicin och få känna hur det känns!

 

Otroligt less bara, sorligt och förjävligt på ren svenska! Man kan hata personer, hata är ett starkt ord. Men jag hatar en människa i denna stad men bara för jag hatar denna person så gör jag inte allt för att krossa eller såra denna person. Man kan hata men man kan även göra det privat och inte ställa till saker o ting. Förstår inte hur vissa människor tänker när dem gör allt för att såra en annan person.

Man kanske ska tänka om man själv vill bli behandlad så.

 

Finns en person i denna stad som beter sig som en jävla apa när hon/han ser mig ute på, som en barnrumpa. Som tror att hon/han äger hela krogen och kan bete sig hur som helst. Och de är så otroligt löjligt och jag skrattar varje gång för förstår inte att man inte kan gå vidare, man behöver inte va trevlig eller prata med varandra men att lämna varandra i fred och inte bry sig när man stöter på varandra det vore något! och självklart att de stör mig då jag bara vill gå vidare.

Det är så jag försöker göra varje gång jag ser denna fula apa, men bara för jag hatar denna person så beter jag mig inte illa emot han/hon.

 

Sluta vara taskiga mot varandra och sluta snacka så mycket skit! Och minns ni inte saker på fyllan så sluta drick.. 

 

Mer kärlek till varandra och mindre hat !! 

Apprå på alkohol som inte har något med det överstående att göra så måste jag dela med mig en sak ang alkohol.

Har vänner som sagt att dem ska sluta dricka alkohol, dem skriver ut på facebook att dem ska sluta sen när det väl kommer till kritan så är det ingen som slutar.

Eller så skriver dem hur duktiga dem är att dem inte dricker alkohol att dem ska sluta o blabla, sen helgen efter så sitter dem as packade på krogen och dricker ändå.

Jag känner mig faktiskt så jävla stolt att jag bestämde mig en dag att nu ska jag sluta dricka och jag har inte druckit en droppe sen dess(har festat på 4 cider i 2.5 på en kväll, men de kallar jag inte alkohol på de sättet) och jag kan skryta med att jag faktiskt kan klara mig utan och jag kan ha lika kul utan alkohol.

 

Vist jag har inte valt det själv utan jag blev "tvingad"att inte börja dricka alkohol igen men när jag bestämde mig för att sluta var jag inte tvingad att sluta utan jag gjorde det självmant för jag insåg att jag mådde inte bra när jag drack och jag fick nog. Sen en vecka senare så fick jag annan medicin och fick inte dricka så då kände jag mig stolt att jag hade bestämt det innan, för det var mitt val ingen annans sen att jag inte fick börja igen var dock inte mitt val.

 

Självklart saknar jag goda drinkar och vissa viner men jag har hittat mina viner, jag gillar alkoholfria. Vist önskar jag att jag kunde dricka vissa gånger men nu kan jag säkert inte på ett år till och att veta att jag nästan är den enda av mina vänner som klarar det känns riktigt jävligt bra! Fått så mycket beröm av alla mina läkare, sjukgymnaster och sköterskor som är stolta över mig att jag valde den andra vägen än alla andra.

Jag har insett så mycket, det finns så mycket mer än alkohol och vet ni vad, jag minns allt från kvällen. Medans alla andra har lyckor och minns inte vad dem sa eller snackade skit så minns jag precis allt. Och de känns nästan ännu bättre ;) 

 

Ganska less på alkohol om jag får säga mitt, så less att vissa behöver det för att kunna va sociala att dem måste alltid dricka alkohol på filmkvällar, myskvällar och att alltid bli så fulla. Så dem gångerna jag får festa med folk som faktiskt är roliga att festa med så trivs jag. Betyder inte att jag inte festar med folk som dricker alkohol men det är kul att festa med dem som sköter sig, som är sig själv trots alkohol som inte behöver spåra eller skapa drama såna gillar jag att festa med! 

 

Och vissa tror sup ner linda så kanske hon inte bryr sig om vissa saker men bara för att ni skulle supa ner mig så skulle jag inte ändra mina åsikter om saker o ting eller tycka vissa saker är pisamma eller desperata utan jag behöver ingen alkohol för att säga vad jag tycker o tänker! 

 

Ops blev ett långt inlägg om mycket saker jag ogillar, men ibland behöver huvudet rensas och då kommer min blogg fram och hjälper mig att få ur mig saker o ting! :) 

Tänkte dela två filmer som handlar om ung cancer, så fina filmer och människor! Stor eloge till dem alla som kämpar sig igenom dagligen med cancer. Starka människor som fortfarande har hoppet kvar, hopp om att få en andra chans i livet att överleva att uppnå deras drömmar och fortfarande göra allt som en frisk människa kan göra med lite begräsningar!

 

 

Av någon anledning gick det inte att kolla på dessa filmer på min blogg men bara trycka på en knapp där det står youtube så kommer ni till orginal filmerna. 

Jag kunde inget annat än att gråta när jag såg dessa filmer. Berörde mig så otroligt mycket, önskar jag kunde göra något för dem alla. När jag får mina pengar i slutet av månaden ska jag helt klart köpa ett fuck cancer armband för att ge lite pengar till Ung cancer. Man kan aldrig förstå vad dessa personer går igenom som får cancer att få något så hemskt. När jag var yngre trodde jag att jag var odödlig att inget hemskt kunde hända mig. Men jag blev själv sjuk, inte döende men en hemsk o svår sjukdom så att man tror att man är odödlig är något alla går igenom någon gång i livet. Men jag kan förstå vad dessa anhöriga går igenom, min älskade farfar dog i cancer år 2006. Han hade aldrig gjort någon människa illa, han var den ärligaste och finaste människan. Han förtjänade inget av detta. När han gick bort var en del av mig som försvann med honom. Han är nu mera min finaste ängel som vaktar över mig! 

Förra året 2013 gick min fina Thomas bort i cancer. Han var som en far för mig i många år. Han skulle ha dött för många år sedan, men han var stark nog och klarade sig i några år till men han fick bli försökskanin för olika mediciner om ett litet hopp att han skulle klara sig och inte dö. Hans kropp hade tagit för mycket hårda slag, för jobbiga cellgifter och allt skit han fick gå igenom så en dag sa kroppen ifrån och han slutade andas. Han blev numera en ängel till uppe i himmeln, som vakar över mig! Ännu idag kan jag inte förstå att han är borta, att han fortfarande finns kvar hos oss. 

Senare i sommras 2013 dog min förra mentor i cancer oxå. Ännu ett hårt slag mot hjärtat, ännu en fin människa som försvann i cancer. Det gick väldigt fort för honom. Jag vet inte så mycket, men antagligen så orkade hans kropp inte kämpa och cancern tog över. Han finns nu oxå där upp i himelen bland änglarna, som han är en av dem! Han var en väldigt fin mentor och så mycket mer än så. En person som jag saknar väldigt mycket. 

Så jag vet vad dem anhöriga går igenom för jag har gått igenom det 2 gånger väldigt nära inpå och en fick jag inte vara med så mycket. Men ni finns inom mig och jag saknar er väldigt mycket. Vila i frid till er alla som dog av någon slags sjuk cancer eller bara förvann ifrån denna jord! <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var till sjukhuset idag och gjorde ultraljud på mina hälsenor och det visade ingen inflammation där tack och lov, så jag slipper få dessa långa sprutor in körda där. 

 

Efter besöket skulle jag åkt och gymmat egentligen, men blev helt svag i kroppen, ansiktet börja rödflamma, jag svettades, fick kramper och orkade ingenting. Ett tecken på totalt utmattning! 

 

Skulle bara vilja lägga in mig själv just nu, har sån extrem smärta, magkramper och mår allmänt piss. Psykiskt och fysiskt. Äter massa mediciner och knappt inga hjälper, får såna extrema bivärkerningar på vissa mediciner som jag ätit över 1 år nu och borde inte få det. Men ena medicinen visade dem på nyheterna idag, ingen bra medicin. Och inte konstigt att jag mår som jag mår. Men i ca 6 månader nu har jag bett om att få byta men den läkaren som bestämmer vägrar lyssna på mig så imorgon ska jag försöka ringa igen och hjälper hon mig inte så kommer jag lägga in mig själv på gyn för mina magsmärtor för det är de enda sättet att få hjälp nu för tiden. Vill börja på smärtrehabsprogramet men innan jag börjar där måste jag få hjälp på annat håll och de har smärtcentrumet lovat mig sen november men fortfarande inte fått hjälp. Kommer till en punkt där man inte orkar bråka mer med läkare, ringa runt, man går på tårna och hoppas att man inte ska få ett nej, att sin remis blir tillbakad skickat en tredje gång. Vill bara att någon ska hjälpa mig med min hemska smärta och min psykiska smärta. 

 

Jag försöker va glad, jag försöker kämpa iväg på mina besök men är så otroligt utmattad. Vist jag kan inte dö av min sjukdom, jag behöver inte tänka varje dag att jag kanske dör nästa men jag får leva med detta och tänka hela tiden när ska någon hjälpa mig, när ska jag få rätt medidicn, när ska jag känna en normal smärtdag, när ska kramperna sluta  eller när ska jag sluta svettas och koka om mig. Ena dagen är jag glad att jag gått ner och är smal dagen efter har min mage svällt upp och jag har gått upp igen. Sådär pendlar det från vecka till vecka. 

 

Önskar att sjuka människor kan bli läkare så dem kanske kan förstå och hjälpa en fortare. Ibland undrar jag vad fan dem gör om dagarna, sitter dem där på sina rumpor ger folk en diagnos, ger dem en medicin sen skiter dem i en sedan. Ringer inte o frågor hur man mår, hur medicinen funkar, ska vi byta eller ska vi höja dosen eller vad fan som helst. Sen när man ringer och rådfrågar så erkänner dem att man bollas och säger att jag inte ska äta dessa medicinener men hon tänker inte hjälpa en. Så less på dessa ord.. 

 

Så less på att mina inflammationer flyttas runt i kroppen, nu är det ena foten och ena handleden. Vaknar på nätterna att jag är dygnsur, underkläderna kan man nästan vrida ur, på dagarna så svettas jag bara jag rör mig lilla minsta, känner jag mig fräsch? Nej inte direkt, hatar mediciner, hatar biverkningarna, hatar att en medicin funkar men får såna eksem så jag blir tokig, hatar allt som har med fucking sjukdommar att göra...

 

 

Läste något riktigt bra idag, kom ifrån en kille som haft cancer i 12 år. Och jag vill dela med mig av en menning som är en känsla för oss som är kronisk sjuka! Säger inte att det är samma sak men samma tanke o känsla.
" Jag är inte stålmannen längre som orkar köra 110% hela tiden, det kommer alltid till en punkt där det tar stopp, fast jag vill inte bli begränsad. Kroppen skriker NEJ, medans min hjärna skriker JA. Det är väldigt frustrerande!"

En nära vän skrev ett väldigt bra citat för mig idag!

 

Om man ska kunna leva detta liv så behövs styrka som inåt helvete. Man måste känna att man aldrig ger upp men du måste ge upp massa saker för att kunna orka och fortfarande ha kvar glöden i livet. Att få två slag på mer än 1 år och fortfarande vara 21 år. Det är ungefär som någon säger till dig att nu ska jag bryta dina drömmar i livet och du kommer antagligen inte komma dit. Mina drömmar kommer aldrig att försvinna men dem kommer att svagna. Drömmar som skulle hända inom nåt år förflyttas fram på en obestämd tid. Jag har gett upp en dröm och när den bröts kändes det som någon gjorde slut med mig. Jag dansar i mitt huvud eller när jag lagar mat. 
Men det jag älskar är att festa en hel vecka på festival, sova i tält, lyssna på musik och träffa nytt folk. Och det vet jag att jag inte kan göra denna sommar, hur mycket jag än vill. Så sprack denna dröm. Men en dag den dagen ska jag göra allt!

 

Två hårda slag har gjort mig mognare, jag har växt i mig själv och jag har förstått att man aldrig ska ta någon förgivet, att det finns så mycket i livet än en sak. Jag trodde ett tag att jag hade blivit tråkigt pågrund av allt men nej jag är inte tråkig utan jag har förändrats. Jag är fortfarande jag, den sociala, pratglada, spralliga jag. Men jag är ändå inte samma person som jag var för 1 år sen och vissa kanske märkt det och inte gillar det. Men detta är mitt nya jag, jag kommer aldrig mer bli den jag var förut som vissa av mina vänner kanske vill, vad vet jag. Men går jag tillbaka så kommer jag inte orka mitt dagliga liv, jag är stark och visa mig svag för folk det tillhör inte mitt liv. Såklart man är svag och inte orkar vissa stunder men jag vill va stark annars skulle jag aldrig orka. 

 

Jag önskar att vissa kan se att jag är inte blind eller döv. Jag skulle oxå vilja bli frågad om konserter, festivaler och allt. Vare sig jag kan tacka ja eller nej så vill jag bara bli frågad och inte glömd bara för jag är sjuk och har begräsningar. Så less på folk som ser begräsningar och inte att man kan offra sig lite för att ha kul med mig. Sånt som snurrar i huvudet på mig, jag ser fortfarande saker och vet saker men jag tänker inte fråga utan hade någon velaft haft med mig hade ni frågat men tydligen så betyder jag inte på samma sätt längre, förutom när man är full då betyder man massor! 

Jag har kommit till den punkten i livet då jag är så jävla less på allt detta. Från och med snarast så kommer jag göra saker som jag vill och göra saker som gör mig glad. Vare sig folk bli sur på mig eller inte, för jag har alltid gjort saker efter vad andra tycker eller för att inte såra någon men har inte fått någonting för det efteråt så det är slut med det nu. 

Bästa vänner är ett starkt ord för mig. Det betyder att man ska finnas där till 100%, man ska ge och ta, berätta stora hemligheter, man ska göra saker ihop, offra saker, anstränga sig för att ses, man ska kunna lita, berätta saker utan att det ska gå vidare finns så mycket inom bästa vänner men tror inte alla vet vad det betyder nu för tiden. Man använder det ordet väldigt ofta men det betyder ingenting. Jag önskar det vore bättre. 

 

 

 

Pratade med dig för 2 veckor sen och då lät du helt borta. Lät riktigt sjuk så hade det på känn att det var nära. Men du sa inget utan att vi ses snart. Så hade tänkt att ringa dig idag och frågat om jag kunde hälsa på dig på sjukan. Men helt plötsligt så är du död.. Fast jag viste att det var på gång så känns det jobbigt och helt overkligt. 

 

Vi var endå en familj i många år, du växte upp med mig. Vi gled ifrån när det tog slut mellan mamma o dig men har alltid brytt mig. Så detta känns bara helt fel att du helt plötsligt är borta men jag är glad för din skull för nu slipper du lida och ha ont. Du var en person som alltid var pigg och gillade inte att sitta still och senaste tiden har du varit så sjuk så detta var nog endå det bästa för att du ska slippa lida. Jag är ledsen att jag inte hann säga hejdå. Men du får ha det så bra där uppe, hälsa min farfar om du träffar han! 

 

Kommer sakna dig! 

 

Vila i frid Thomas <3

 

Would just like to know if you ever think of me, of us. Is there any chance or is it time to let go completely?

 

We saw each other. We talked. We held hands. We fell in love. We kissed. We hugged. We laughed. We had fun. We loved. We smiled. We fight. We were up again. We forgave each other. But all that ended in 5 seconds. As if it never happened :(

:'( 

 

Känner mig så vilsen och tom.. Någon som kan ta bort denna smärta ur mitt bröst?! 

 

Ska inte säga att jag mår såhär jämt men det kommer dagar!

Would just like to see you right now, just as a friend.
Because I miss to talk and be with you. But it would be hard for both of us, but it would feel good in any way.         I could always be myself when I was with you and always had fun.

 

 

 

Idag var jag till en dietist och fick lite råd ang måltider osv. Trodde jag skulle få skäll om min frukost som jag inte äter men blev inte så mycket om det bara att jag måste äta flera måltider än 1 per dag och lite andra grejer. 

 

Sen var jag till min läkare ang magen och lite annat smått. Så förlängde sjukskrivningen till nästa månad och blir jag bättre får jag självklart börja tidigare oxå men just nu väntar jag på att få göra en speciell rönken för att se om det är annat som krånglar sig i magen. 

Sen fixade han så jag skulle få göra ett ultraljud på knät med tanke på att den aldrig blir bättre sen även en tid till hudläkare så jag kan få bort alla finnar o kvislor jag fått av mina medeciner. 

 

Idag är det en sån där dag där ingenting är bra. Magen är helt ur balans och gör sjukt ont vissa studer, ryggen värker och humöret känns bajs. För mycket tankar o drömmar som ställer till det.. 

 

 

Foto: Jag, Linda Eriksson

 

Relationships end too soon because people stop putting the same effort to keep you as they did to win you!!